Welsh Corgi Cardigan tillhör
Grupp 1 , Vall-, Boskaps- och Herdehundar
 

Welsh Corgi Cardigan
Rasstandard

Hemland: England

Bakgrund/ändamål:
Welsh corgi cardigan antas vara den äldsta av de två corgi-varianterna.
Man tror att den funnits i Wales sedan 1000-talet, där den använts såväl till gårdshund som till jakt- och vallhund.

Höstträffen 27 september 2009 – Söderköping
Föreläsning av Lennart Swenson

Genetik och färger

Lennart Swenson inledde med att belysa arvsgång och förklara dominanta och recessiva anlag vad gäller färger. Det var mycket intressant och jag ger här lite smakprov på det som kom fram.

Vad som anger en viss färg är vilka gener som är aktiva genom dominanta/recessiva gener, antingen som vikande färggener eller två lika gener, t ex gula / röda pälsfärger på t ex en Irländsk Setter är alltid röd eftersom det endast finns aktiva röda färgpigment (två lika från föräldrarna) medan två färgpigment som röd + svart kan ge brunt färgpigment, olika undergrupper, s k färguttunning.
Sobelfärgen har svarta anlag men upplevs som gul. De svarta anlagen kan vara minimala men med antydan till svarta toppar på pälsens hårstrån ger svaret på om hunden bär svarta anlag.
Färggenen ligger i grupp E-serien och möjligheten till färgen svart, med kopplingen e-genen (liten bokstav) ger inte möjlighet till svart. Kopplingen E/M ger svar mask och kan går mot grå färg.

Dominant Svart finns i genen i K-serien med koppling Svart/Tan. Sobel och viltfärgat finns i genkombinationen Ky/Ky, dubbla eller enkla anlag som ger möjlighet till de olika färgvarianterna. Svart är ett dominant anlag och måste finnas i två uppsättningar med eller utan vita tecken vilket också kan ge sotiga Svart/Tan.

Brindle är en dominant över Tan/Point.
När det gäller Brindle / Point diskuterades färgen utifrån Svart/Tan. Här hade Lennart S den åsikten att man från SKK:s sida var alldeles för snäv i sin färgbeteckning. En Brindle / Point har Brindleanlag som visar sig i Tanteckningarna – en mutation mellan färgerna.
Här kan diskuteras om Brindle / Point-färgen är så lämplig att använda till Blue Merle-färgerna eftersom den då ger Brindleanlag till BM. Att en BM har Brindleanlag ser man på inslaget av Brindle i Tanteckningarna.

Vid gener för prickar och utbredning av färgpigment på kroppen ser man arvsanlagen till vitt genom Py-gen och benämner den vita färgen på BM som en utvandring. Ju mer det vita ”vandrar ut”, oftast från kragen och ner över kroppen, kommer det att ta bort de övriga pigmentfläckarna. Slingan av geninformation läser av de färgförande generna .

Lennart S hade under åren kring sitt arbete med färggenetik märkt ett samband mellan hundar som hade vita fläckar bakom örat invid öronfästet och sambandet med dövhet på det örat där den vita fläcken satt.

I diskussionen kring blå ögon på Bridle- och Trefärgad konstaterade Lennart S att det bara är individer med BM-anlag som kan få ett eller två blå ögon. Den individ som är Brindle- eller Trefärgad och som föds med blå ögon har BM-anlag. Det krävs dubbla anlag för att individen skall få ett eller två blå ögon. Här vill Lennart S med det bestämdaste poängtera att blå ögon och vita hundar inte har något samband med albinosgenen. Själv hade Lennart S bara träffat på tre albinos och han ansåg den genvarianten är mycket sällsynt.
Med den kunskap vi nu fått kring färger på Cardigan så kom givetvis tankar och funderingar upp kring utställningar och domares bedömning av färger. Lennart S menar att en individ med blått öga men som i övrigt visar Brindlefärg skall bedömas som en mycket dåligt färgad BM. Om man har kunskaper i färggenetik så bör man t ex veta att med bara några små fält eller hårstrån svart har hunden anlaget svart i sig även om den i övrigt är helt röd.

Sammanfattning
När Lennart S började förklara, med sitt lätta och pedagogiska sätt, så kan man ”nästan” förstå allt. Svårast är nog sifferkoderna mellan olika möjligheter till färgvarianterna som DNA- anlagen kopplas ihop med. Här får man nog ta en liten ”tugga” åt gången, men visst gav det mersmak.
Nu kom även eftertankens ljus hos mig och det är ju alltid så att vi uppfödare ”vet” vilka färger som kommer att komma ur en kombination. Numera tar jag nog bort det och säger i stället att kombinationen ”ger möjlighet till vissa färger”.

En fråga som i alla fall jag fick bekräftad är hur man skall gå vidare i sin BM-färg i avel. Jag har alltid tyckt att man bör hålla isär färgvarianten BM med övriga och bara avla med klart tecknande Tanfärgade individer.
Så här efter Lennart S genomgång kan man säga att det kanske är ännu viktigare än vad man trott tidigare att följa linjen med BM.
Med tanke på att vi nu har fått en del blå ögon på valpar som bevisligen har Brindle-bakgrund så skvallrar det ändå om dubbla BM- anlag hos föräldrarna.

Nog kommer jag att vara uppmärksam i framtiden och med lupp läsa vilka färger som finns hos individerna i stamtavla så långt det bara går, speciellt om individen är Brindle / Point eller BM med Brindle-markeringar i sina Tanteckningar. (Nu pratar vi ju bara färger. Exteriör tar vi en annan gång…)

Nu känns det extra viktigt när det gäller att vara framtida rådgivare åt sina valpköpare som kanske önskar bli uppfödare, och då kunna ge råd kring hur färger skall användas, speciellt med en Brindle / Point från BM- stam som paras vidare med rent Brindle-linjer osv.

Det Lennart S gav oss några goda råd om hur vi skulle kunna hålla oss uppdaterade vad gäller forskningen kring färgavel, eftersom det händer enormt mycket inom det området och att det utvecklas ständig. En aktiv forskare att följa i området är Sheila Schmutz, se http://homepage.usask.ca/~schmutz/dogcolors.html 

Som avlutning ville Lennart S varna oss för hemsidor där uppfödare har gjort sin egen ”hemsnickrade” färggenetik på Cardigan Welsh Corgi, enligt hans uppfattning helt taget ur luften utan hänvisningar och källor.

Vad gäller Fluffanlag så hann vi inte beröra detta ämne särskilt mycket så vi får hoppas på en ny omgång genetik kring detta.

Det som Lennart S frågade oss om var om Fluffar användes i avel. Om det inte gjordes så kan givetvis detta anlag hållas under uppsikt och begränsas. Att låta SKK X-a stamtavlorna på individer med Fluff, så har man givetvis minimerat risken och på det sättet hålla den registrerade aveln under kontroll.

Margareta Widin gav en kort, men intressant analys kring Fluffarna. Hon hade konstaterat under sina nu snar 40 år som uppfödare att Cardigan-fluffar genomgående visar en grövre benstomme, och att när de föds inte torkar lika fort som sina korthåriga syskon samt att pälsen är lite blank och flottig till strukturen. Den fluffiga pälsen ser man först vid ca 4-5 veckors ålder och då främst på lockiga hasor och pälsiga öron.

Tusen tack till Lennart Sweson för en fantastisk föreläsning
Carina S-W / Maggan S